Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anklagelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förolämpat en kvinna, som endast har syndat av kärlek?
Vad du har gjort? Du har gjort denna andra kvinna
förtvivlad, så att hon i desperation begår den farligaste
galenskap. Hon vandrar nämligen till Karlstad, uppsöker biskopen,
talar om allt för honom och ber om hjälp. Varpå biskopen
tar sig an hennes sak och skriver till Liljecrona, att då han
nu står i begrepp att tillträda ett stort pastorat, måste han
ställa större fordringar på sig själv. Han låter honom förstå,
att han inte kan bli utnämnd till kyrkoherde, förrän han på
ett tillfredsställande sätt har ordnat sina enskilda affärer.
Säkert har biskopen skrivit så milt och klokt som möjligt,
men pastor Liljecrona är en stolt och häftig man. Han har
känt sig utskämd och har blivit sårad på det djupaste. Man
hade kunnat hoppas, att om ingenting hade blivit gjort vid
saken, skulle hans goda hjärta ha segrat. Den tillfälliga
lidelse, som han hade gripits av, skulle ha övervunnits,
han skulle självmant ha följt pliktens bud. Men nu känner
han sig tvingad, han råkar i förtvivlan, han grips av ett
outsläckligt hat just till henne, som har så stora rättigheter
till hans ömhet. Han visar dock inte detta sitt hat till en
början, lika litet som han nämner något om biskopens
skrivelse. Men en dag, ungefär en månad sedan han mottog
den, går han till stallet, selar på sin häst, kör fram till
dörrn och frågar om man vill åka med ett stycke. Detta blir
uppfattat som en stor vänlighet, varvid man inte mera är
van. Man springer upp, rycker till sig en huvudduk, sätter
sig i släden i den korta vardagspälsen och de grova skorna,
alldeles som man går och står. Släden far av med rask fart.
Färden går förbi ett par större gårdar. Det är visserligen
bara finnpörten; men man blir ändå generad för
vardagsdräkten och vill stiga ur och gå hem. Dock nej! Den körande
vill inte stanna. Man ger sig till tåls, färden går in i en
ödslig skog, och farten blir allt vildare. Man börjar bli rädd
och ber på nytt att få stiga ur. Med hård röst och vredgade
blickar förklaras då, att man befinner sig på sin
bröllopsfärd. Man är på väg till prästgården i Västmarken för att
vigas. Man tror, att detta är ett skämt, och sitter kvar än en
stund, ber sedan omigen att få lämna släden och gå hem. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
