Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hejdade sig tvärt. Hon förstod, att detta var det
värsta hon kunde ha sagt.
Han tog händerna från ögona och slog ut i luften med
knuten näve.
— Jag är en mördare, jag vet det. Jag gick en tid igenom
det varje natt. Jag spelade dödsdansen för henne, och hon
dansade, tills hon föll ner och dog. Det syns väl på mig
vad jag är för en.
Det var inte något att svara. Det var bäst, att han fick
tala nu, då han var i farten.
— Jag har inte spelat för henne denna sista vintern. Det
var därför jag vågade mig på att fria till dig. Jag trodde,
att hon ville det. Men det var inte hon, som ville det. Det
var bara jag själv.
Tala tordes hon inte, men hon sträckte ut sin hand för
att lägga den på hans panna och lugna honom. Han for
tillbaka, så att han kom utom räckhåll.
— Du skulle aldrig ha bett mig spela, aldrig, aldrig! Du
skulle ha skurit av strängarna, när du hörde, att jag spelade.
Fiolspelet väckte alltihop till liv igen.
Han skrattade till obeskrivligt vilt och hemskt.
— Jag for hit, så snart jag fick bud från dig, och jag
tog fioln med mig, för jag tänkte, att den kunde trösta dig
bättre än jag själv. Men när den väl kom i gång, då väckte
den opp alltihop. Jag såg det stora rummet, där det yrde
omkring fullt av stampande och flämtande par, och mellan
dem såg jag en, som svävade fram fin och lätt, som hörde
hon inte ihop med de andra. Och så spelade jag för henne,
bara för henne. Och jag jagade henne till döds!
Han vred händerna om varandra, så att de knakade.
— Och jag trodde, att jag kunde glömma detta! Slippa
ifrån samvetskvalena och bli lycklig! Slippa ifrån det löftet,
som jag hade gjort på graven! Jag var som en bergtagen,
jag hade glömt allt, ända tills fioln väckte mig.
Maja Lisa tyckte, att hon inte mer fanns till för honom.
Hon ville ändå göra ett försök att försvara sig och sitt.
— Tänker du inte på mig mer? Jag har också fått ditt löfte.
— Det fick du därför, att jag trodde hon ville det. Nu vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
