Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att få glömska. Ack, det förstår du väl ändå, Maja Lisa,
att jag älskar dig alltför högt för att vilja dra dig in i detta?
Jag borde aldrig ha närmat mig dig, och jag skulle inte
heller ha gjort det, om jag inte hade trott, att jag var botad.
Återigen höll han inne, men då hon ännu inte var färdig
med något svar, fortfor han:
— Nyss kände jag nästan vrede mot dig, därför att det
var för din skull, som jag hade kommit att spela, och det
var spelet, som lärde mig, att det tunga och svåra fanns
kvar inom mig. Jag önskade, att jag inte hade vetat om
någon fara, utan hade fått gifta mig med dig, medan jag
trodde, att allt var gott. Men det må du väl förstå, att det
bara var för ett ögonblick, som jag tänkte på det sättet. Jag
har dig alltför kär, Maja Lisa, ack ja, alltför kär, för att
önska, att du skulle bli min hustru.
Hela tiden, som han talade, stod Maja Lisa och såg ner
på honom. Hon förstod ju väl, att det var sant, som han sa,
att han led av svår mjältsjuka och att det nog var möjligt,
att hon skulle bli än mer olycklig, om hon gifte sig med
honom, än om hon återigen komme under söta mors
regemente. Men inte kunde hon tänka på annat, än att hon ville
stå vid hans sida och hjälpa honom.
— Ack, sa hon, det må du väl veta, att jag hellre vill
gå igenom sorg och olycka med dig än leva idel ljusa dagar
med någon annan. Inte ska du gå ifrån mig, om det är sant,
att du har mig kär. Hur ska jag kunna — — —
Hon avbröt sig. Hon såg väl, att det, som hon sa, inte
hade någon makt över honom. ”Ack”, tänkte hon, ”hur ska
jag få honom att förstå, att den värsta olyckan för mig det
vore att inte få följa honom och bistå honom i hans nöd?”
”Hela detta året”, tänkte hon vidare, ”har jag levat
i största bekymmer och ängslan. Jag må väl ha lärt något
därutav. Nu är jag inte mer ett sådant barn, som jag var,
då jag förlorade söta far. Jag ska inte klaga på allt det, som
jag har fått lida, om det bara har gett mig så mycket
förstånd, att jag mäktar hålla kvar den, som jag har kär.”
Hon lyfte sina blickar och såg ut över trädgården, liksom
sökte hon efter någon, som kunde hjälpa henne. Men därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
