Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och se, nu började spelet redan låta mindre förtvivlat
och ängsligt! Nu kom det ljus genom molnena, nu störtade
fängelsets mur, nu sprängdes bojan, som höll själen fången.
Nu steg det uppåt med stark fart, men det sjönk ner
tillbaka. Det blev till en tung strid. Nu var spelet djupt nere.
Man kunde inte tro, att det mer skulle kunna höja sig. Så
lyftes det uppåt igen. Steg och sjönk, steg och sjönk. Men
så på en gång höjde det sig som på änglavingar uppåt,
uppåt. Det flög mot himlen med jubel och fröjd, det nådde
högre än jordiska tankar och röster, det var uppe i den
klaraste rymd. Himlen öppnade sig, och det försökte tolka
dess salighet.
Liljecrona sänkte stråken med ens. Det var, som om han
intet mer förmådde. Hans spel hade stigit så högt, att han
svindlade inför ljus och prakt och härlighet.
Han såg upp till Maja Lisa. Tårarna hängde stora och
tunga i hennes ögon, och hon hade knäppt sina händer. Hela
hennes ansikte lyste förklarat. Hon var inte på jorden. Hon
hade följt med på himmelsfärden.
Han andades häftigt. Nej, hon hade inte bara följt med,
utan hon hade svävat upp före honom! Aldrig hade hans
spel fört honom så högt. Det var hennes kärlek, som hade
burit honom upp ur mörkret.
Det var så, som den skulle kunna bära honom upp ur allt
livets mörker. Han kände det. Den kunde övervinna all
ängslan, all misströstan.
Han drog hennes händer till sig och började kyssa dem.
— Har du nu varit i ditt rätta hem? viskade hon.
— Maja Lisa, kära, älskade! Så har jag aldrig spelat förr.
Det var du, det var din kärlek. Det var inte jag, som spelade.
Det må bli till olycka eller lycka för dig, fortfor han,
men jag måste stanna här. Du får lov att hjälpa mig. Du
får hålla mig kvar.
Det blev så tyst i trädgården, där äppleblommen välvde
sig som en brudpäll över de unga människornas huvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
