- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
15

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den ginaste vägen ut i det fria. Under lummiga gamla
ekar, där de höga bindpålarna med avgnagd bark och
det av hovar upprivna gruset visade att en mängd
hästar brukade stå bundna, fann han ett fuxsto, som
skiftade i blek guldfärg. Hennes välryktade hud var
strödd med dansande glimtar av morgonsolen som
föll snedt in genom lövverket. Själv var hon eldig
och orolig. Hon var starkt byggd som en hingst, och
utför hennes ryggrad gick en smal mörk strimma
av hår som angav att hon härstammade från flera
släktled av mustanger.

»Hur står det till med Människoäterskan i dag?»
frågade han, i det han fattade tag i hennes grimma.

Hon lade tillbaka de minsta öron som någon sett på
en häst — öron som skvallrade om en
fullblodshingsts vilda kärleksäventyr med vilda ston uppe
i bergstrakterna — och högg efter Forrest med ilskna
tänder och ilsket gnistrande ögon.

Hon dansade åt sidan och försökte stegra sig, då
han svingade sig upp i sadeln, och under täta försök
att stegra sig dansade hon utför den grusade vägen.
Och hon skulle ha stegrat sig om icke språngremmen
hållit hennes huvud nere och även räddat ryttarens
näsa från hennes ursinniga kast med huvudet.

Han var så van vid stoet att han knappt lade märke
till hennes konster. Mekaniskt, genom att helt lätt
vidröra hennes krökta hals med tyglarna eller använda
sporrarna eller knäna höll han henne på den rätta
vägen. En gång, då hon svängde åt sidan, såg han
en skymt av det Stora huset. Stort såg det ut, men
det var så oregelbundet byggt att det icke var så stort
som det föreföll. Framsidan var åtta hundra fot lång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free