Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Å, jag vet just inte det. Det förefaller ganska
resonligt att vi tre kunna på fruntimmersvis klå upp
en sådan där äldre tungviktare. Vad säger ni, flickor?
Låt oss angripa. Han är inte en minut yngre än fyrtio
år, och han har åderbråck. Ja, och fastän det är
genant att utsprida familjehemligheter ... han har
Menieres sjukdom.»
Ernestine, en liten men kraftigt byggd blondin på
aderton år, sprang upp från pianot och förenade sig
med sina båda kamrater om ett slagsmål på den
låga soffan vid fönstret. Med en kudde i vardera
handen och på lagom avstånd från varandra för att kunna
svänga kuddarna ryckte de fram mot fienden.
Forrest beredde sig till strid och sträckte upp handen
för att parlamentera.
»Fega backhare!» retades de, först en i sänder,
sedan i korus.
Han skakade på huvudet.
»Bara för det ordet och för alla edra andra
oförskämdheter ska ni få smörj alla tre. Alla mitt livs oförrätter
dyka nu upp i min hjärna i bländande klarhet. Om
ett ögonblick råkar jag i bärsärkraseri. Men först —
jag talar som agronom och jag vänder mig till dig,
Lute, i ali underdånighet — vad i Herrans namn är
Menieres sjukdom? Kan får få den?»
»Menieres sjukdom», började Lute, »är just vad du
har. Får ä’ de enda kända levande varelser som kan
få den.»
Det blev krig och kaos. Förrest gjorde en
fotbollrush av den sorten som brukades i Californien innan
Rugbyreglerna infördes, och flickorna bröto ledet för
att släppa igenom honom, gjorde sedan helt om mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
