Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmade sig och nosade på den luktade Fops skälvande,
utspärrade näsborrar.
»Jag hade inga hästar då jag var ung flicka», sade
Paula till Graham, »och att jag nu inte bara har dem
utan kan sköta dem och forma dem precis som jag
vill ha dem, är så härligt att man knappt kan tro
att det är sant. Ibland tror jag det inte själv, och då
måste jag rida ut och se på dem för att övertyga mig.»
Hon vände på huvudet och såg tacksamt på Forrest
och Graham iakttog att de växlade en lång blick.
Det var tydligt att Forrest njöt av sin hustrus glädje,
hennes ungdomliga entusiasm. »Du lyckans guldgosse»,
tänkte Graham, och det var icke Dicks stora ranch
han menade eller de storverk han där utfört, utan
att han ägde en sådan härlig hustru som kunde se
honom så erkänsamt i ögonen som Lilla damen hade
gjort.
Graham tänkte skeptiskt på Ernestines upplysning
att Paula Forrest var trettioåtta år, då hon vände
sig till unghästarna, satte sin gångare i rörelse och
red sakta utmed flocken för att inte skrämma dem,
men några av fölen togo till flykten.
»Se på dem!» utbrast hon. »Fem av dem måste
bli arbetshästar, det syns på deras sätt att föra
frambenen då de trava.»
»Jag blir mycket besviken om du inte får stora
medaljer för dem», sade Dick, och åter fick han
ett sådant där tacksamt ögonkast som nästan
försatte Graham i dåligt lynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
