- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
161

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna episod hade undgått Dicks snabba blick, som
blixtrade av uppsluppenhet, medan han pratade en hop
galenskaper som narrade alla att skratta.

Ernestine var endast litet längre än Paula, men
med tydliga anlag för att bli fylligare än hon; hon
var en frisk blondin med adertonåringens rosiga kinder.
Man tyckte sig nästan kunna se tvärsigenom hennes
händer, handleder, hals och kinder. Och denna
genomskinlighet i rosenrödt fick nu en starkare färgton, som
ej undgick Dicks ögon, då han såg henne följa
Graham med blicken. Dick kunde ungefär gissa sig till
vad hon tänkte.

Men vad hon företrädesvis såg, det var Grahams
kungliga gång, hans på samma gång lätta och
förnäma sätt att bära upp sitt huvud, i vars
guldglittrande, solblekta hår hon för första gången kände
stor lust att få sticka in sina fingrar.

Paula, som haft en diskussion med violinisten,
varunder hon hårdnackat kritiserat O’Hays sista kritik
av Harold Bauer, såg också att Graham närmade sig.
Även hon lade med välbehag märke till hans gratiösa
sätt att röra sig, hans högburna huvud och den
gossaktigt surmulna minen, som genast tog till flykten
för det leende varmed han hälsade henne. Hon hade
ofta iakttagit detta leende sedan hon första gången
träffade honom. Det var ett omotståndligt leende som
kom hans ögon att lysa av godt kamratskap och
bildade små fina rynkor i ögonvinklarna. Det smittade,
ty hon märkte att hon själv besvarade hans hälsning
med ett småleende, medan hon fortfor att till Ware
uttala sitt ogillande av O’Hays alltför överdrivna sätt
att lovsjunga Bauer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free