Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du förstår, vi härdade gamla krabater ...»
började han halvt till ursäkt, halvt skämtsamt.
Men hon gjorde en häftig åtbörd av ovilja och
utbrast :
»Ja, ni ä’ de enda som ä’ värda något! De unga
männen ä’ bara pojkar, och det är just felet med
dem. De ä’ fulla av liv och valpaktighet och dans
och sång. Men de sakna allvar. De ä’ inte
fullvuxna. De ä’ inte — ja, de ge inte en flicka det där
intrycket av klokhet, beprövad kraft och ... och
manlighet.»
»Jag förstår», sade Dick. »Men glöm inte att se
på medaljens avigsida. Ni glödande unga
kvinnovarelser måste ju göra precis samma intryck på
mogna män. De betrakta er som dockor, leksaker,
förtjusande varelser att lära ut förtjusande galenskaper
åt — men inte som kamrater, inte som jämlikar,
inte som livskompanjoner. Livet är något som man
måste lära sig. De ha lärt sig det ... en del av det.
Men unga flickor som du, Ernestine, ha ni ännu
lärt er något av det?»
»Berätta mig litet», bad hon plötsligt, nästan
tragiskt, »om denna ungdomliga romantik, om den där
mannen då han var ung, för femton år sedan.»
»Femton?» svarade Dick hastigt. »Aderton. De voro
gifta i tre år innan hon dog. Tänk själv — de voro
faktiskt gifta, vigda av en engelsk präst, och levde
i äktenskap i samma stund som du upphävde ditt
första skrik sedan du kommit till världen.»
»Ja, ja, fortsätt», sade hon nervöst. »Hurudan var
hon?»
»Hon var ett strålande gyllene halvblod, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
