Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som var eld för honom och som måste vara eld även
för henne, eftersom lion var den lion var och hyste
känslor och stämningar, som lion redan halvt
omedvetet antydt för honom.
»Hon är en förtrollerska, och hennes röst är inte
det minst förtrollande hos henne», tänkte han,
medan hennes varma röst, som var så egendomlig för
henne, så olik alla andra kvinnors, smekte hans öra.
Och han visste alldeles bestämt att även lion erfor
någonting av den galenskap som gripit honom, att
hon kände det samma som han och att man och kvinna
hade mötts.
De hettade bägge upp sig medan de sjöngo, och
medvetandet därav stegrade hans känslas glöd, och
omedvetet för honom själv fick hans röst en
lidelsefull klang, då de sjöngo den sista versen:
"Höken vill upp till vinddriven sky,
Fålen till saftiga hagar,
Mannens hjärta till kvinnans bröst,
Som det varit i alla dagar.
Så låt oss då bryta upp vårt tält
Och börja sorglösa färden.
Morgonen väntar vid världens gräns,
Och för vår fot ligger världen."
Han väntade att lion skulle se upp då de sista
tonerna dogo bort, men hon satt stilla en stund med
ögonen riktade på tangenterna. Det ansikte hon sedan
vände mot hans var Lilla damens i Stora huset, och
munnen och ögonen smålogo skälmaktigt då hon sade:
»Låt oss gå och retas med Dick — han förlorar.
Jag har aldrig sett honom bli vid dåligt lynne i kort-
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
