Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag trotsar er att kunna bygga hus åt sju filosofer efter
alla de orimliga villkor Dick framställer.»
Då Graham kom upp i sitt tornrum och satt där
med sina böcker om Anderna oöppnade framför sig,
bet han sig i läpparna och funderade. Den kvinnan
var ingen kvinna. Hon var ett riktigt barn. Eller —
han tvekade vid den tanken — var hennes naturlighet
spelad? Var hon verkligen rädd? Så måste det vara.
Hon kände till världen. Hon var mycket klok. Varje
blick ur hennes grå ögon vittnade om jämvikt och
styrka. Så var det — styrka! Han kom ihåg den
första kvällen då hon tyckts honom skjuta glimtar av
stål, diamantgnistrande stål. Han kom ihåg att han
den gången jämfört hennes styrka med elfenben och
med sennit flätad av kvinnohår.
Och alltsedan de korta orden vid bindpålarna och
den gången då de sjöngo »Ziguenarna» visste han, att
när helst de sågo varandra i ögonen var det med
ömsesidig kännedom om outtalade tankar.
Förgäves vände han bladen i böckerna för att söka
de upplysningar han behövde. Han försökte fortsätta
kapitlet utan dessa uppgifter, men det kom inga ord
ur hans penna. Det hade kommit en pinsam oro över
honom. Han tog en tidtabell och såg efter när tågen
gingo, ändrade tanke, telefonerade till stallet och bad
att få Altadena sadlad.
Det var en härlig californisk försommarmorgon.
leke en vindfläkt över de dåsande fälten, där man
hörde vaktlar och lärkor sjunga. Luften var tung av
syrendoft, och då han red mellan syrenhäckarna hörde han
på avstånd Mountain Lads kraftiga gnäggande och
Fotheringtonprinsessans silverklingande svar.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
