Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och det är skamligt så jag har försummat Duddy
och Fuddy», sade Paula. »Jag har snålat med deras
utfodring som en riktig girigbuk, men ändå äro de
ganska bångstyriga.»
Dick hörde likgiltigt på, men inom fyrtioåtta
timmar skulle han komma att dra sig till minnes vad hon
hade sagt.
De fortsatte sin väg tills stenkrossens oväsen dog
bort, kommo in i ett skogsbälte, redo över en ås,
där eftermiddagens solsken fick nyanser av vinrödt
och rosa då det böljade över manzanitas och
madro-nos, och döko genom en lund av feberträd ner till
Little Meadow. Men innan de komma fram dit sutto
de av och bundo sina hästar. Dick tog bössan från
sadelhölstret och gick tyst med Paula till en grupp
rödtallar vid kanten av fältet. De satte sig i skuggan
och tittade ut över fältet till den branta kulle som
begränsade det på hundrafemtio meters avstånd.
»Där äro de — tre, fyra stycken», viskade Paula,
då hennes skarpa blick upptäckte jordekorrarna i den
unga säden.
Det var de försiktiga, de oändligt varsamma, som
hade aktat sig för Dicks förgiftade donor. Det var
de som överlevat sina tjogtals mindre försiktiga
kamrater och som nog skulle vara i stånd att åter
föröka sig till en landsplåga.
Dick laddade, där han låg på magen, stödd på
armbågen, och sköt. Skottet åstadkom ingen smäll,
och man hörde blott några svaga knäppande ljud
vid omladdningen. En stor mörkbrun ekorre hoppade
rätt upp, föll framstupa och försvann i säden. Dick
väntade och lät ögonen gå från det ena upprivna
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
