Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålet efter det andra i marken, där säden hade
blivit förstörd. Då den sårade ekorren rusade upp och
tog till flykten klirrade hanen igen och han föll på
sidan och låg stilla.
Vid det första knäppande ljudet hade alla
jordekorrarna utom den sårade kilat ner i sin jordkula.
Här fanns intet annat att göra än att vänta på att
deras nyfikenhet skulle bli deras försiktighet
övermäktig. Det var denna paus Dick hade räknat på. Där
han låg och granskade kullens sluttning för att se efter
om inga nyfikna huvuden skulle titta fram, undrade
han om Paula skulle ha något att säga honom. Hon
var orolig, men skulle hon behålla sin oro för sig själv?
Det hade aldrig varit hennes sätt. Förr eller senare
kom hon alltid till honom med sina bekymmer. Men,
tänkte han, hon hade aldrig förr haft ett bekymmer
av denna art. Det var det allra sista hon skulle vilja
diskutera med honom. Å andra sidan, resonerade
han, var hon själva uppriktigheten. Under alla dessa
år de levat tillsammans hade han beundrat hennes
ärlighet och tagit exempel av den. Skulle den svika
henne nu?
Han låg och funderade. Hon sade ingenting. Hon
var icke nervös. Han hörde henne icke röra sig.
.Då han kastade en sidoblick på henne, såg han att hon
låg på rygg med slutna ögon och utsträckta armar,
som om hon vore trött.
Ett litet mullfärgat huvud tittade ut ur ett hål.
Dick väntade i flera minuter tills huvudets ägare,
övertygad att ingen fara hotade, stod där kapprak på
bakbenen för att söka orsaken till det klapprande ljudet
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
