- Project Runeberg -  Den lilla damen i det stora huset /
313

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jag kallar honom min granitklippa», sade Paula.
»Han är så solid. Han står i alla stormar. Å, ni
känner honom inte riktigt. Han är så pålitlig. Han
står alltid rak i ryggen. Han har aldrig i sitt liv blivit
avkastad. Vår herre småler mot honom. Det har
han alltid gjort. Han har ännu aldrig tvingats ner
på knä. Jag skulle inte vilja se den synen. Det
vore hjärtslitande. Och, Evan...» hon gjorde en
åtbörd som halvt slutade i en smekning...» nu är jag
orolig för honom. Det är därför jag inte vet vad
jag skall göra. Det är inte för min egen skull jag
ryggar tillbaka och tvekar. Om han vore tarvlig och
småsinnad, om han vore svag eller hade den allra
minsta atom av låghet inom sig, om han någonsin
förr hade tvingats på knä, ack, käre vän, då skulle
jag ha rest med er för längesedan.»

Hennes ögon blevo plötsligt fuktiga. Hon lugnade
honom med en handtryckning, och för att få tillbaka
herraväldet över sig själv återtog hon sin berättelse:

»Ert lillfinger, mr Smith», sade Dick, »anser jag
mera värdt för mig och världen än hela den där
kvinnans man. Rapporten om honom lyder: villig, ivrig
att vara till lags, icke begåvad på huvudets vägnar,
inte stark, medelmåttig arbetare på det hela taget.
Ändå är det ni som blir avskedad, och det är jag
mycket ledsen över.»

»Ja, det var mera. Men jag har berättat det
viktigaste. Där har ni Dicks lag. Och han lever efter
sin lag. Han ger individen ett visst svängrum. Vad
individen än gör är det hans ensak, så länge det
inte skadar den grupp av individer, vari han lever.
Han ansåg att Smih hade fullkomlig rätt att älska

313

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:22:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lilladamen/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free