Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dicks ansikte ett ögonblick. »Jag kan hjälpa
henne ifrån det, om ni säger ett ord. Hon kanske
återfår medvetandet, och då blir det plågor.»
Dick gick ett slag nedåt rummet och tillbaka igen,
och då han talade var det till Graham.
»Varför inte låta henne leva, om än aldrig så kort?
Smärtan är inte så viktig. Den får sitt oundvikliga
snabba slut. Det är min önskan och väl också din.
Hon älskade livet, varje ögonblick därav. Varför skulle
vi neka henne något av det lilla hon har kvar?»
Graham böjde sitt huvud till samtycke, och Dick
vände sig till doktorn.
»Ni kanske kan stimulera henne så att lion vaknar
till sans. Gör det, om ni kan. Och om smärtorna
visa sig för svåra, hjälp henne då.»
Då hon slog upp ögonen, vinkade Dick fram
Graham till sig. Först såg hon endast överraskad ut,
sedan riktades hennes ögon först på Dicks ansikte,
sedan på Grahams, och då hon kände igen dem gled
ett vemodigt leende över hennes läppar.
»Jag... jag trodde först att jag var död», sade
hon.
Men snart rann en annan tanke för henne, och
Dick anade den i hennes ögon då de betraktade
honom forskande. Frågan var om han visste att det
icke var någon olyckshändelse. Han förrådde sig icke.
Så hade hon planerat det, och hon skulle få dö i den
tron.
»Jag ... hade .. . orätt,» sade hon. Hon talade
långsamt, matt, med tydliga smärtor, och samlade
krafter mellan varje ord hon uttalade. »Jag var alltid
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
