Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
far och mor för dig. Och alla mina nefritsmycken
äro dina.»
Hon slöt ögonen till tecken att den korta audiensen
var slut.
Åter plågades lion av den tilltagande hostan som
hotade att tilltaga.
»Jag är färdig, Dick», sade hon matt, ännu med
slutna ögon. »Nu vill lillan våva. Är doktorn redo?
Kom närmare. Håll min hand som du gjorde nyss
under den lilla döden.»
Hon vände sina ögon till Graham, och Dick såg
ej på, ty han visste att det låg kärlek i denna
hennes sista blick, liksom han visste att det skulle bli
då hon såg in i hans ögon för sista gången.
»En gång», förklarade hon för Graham, »måste jag
opereras, och jag lät Dick följa med mig in till
bedövningen och hålla min hand tills jag domnade bort.
Henley kallade det en berusning i mörker, den lilla
döden i levande livet. Det var mycket lätt.»
Under tystnaden fortfor hon att se på Graham,
vände sedan sitt ansikte och sina ögon tillbaka till Dick,
som knäböjde tätt bredvid henne och höll hennes
hand.
Hennes fingrar tryckte hans, och med en vink i sina
ögon drog hon ner hans öra till sina läppar.
»Rödsky», viskade hon, »jag älskar dig mest. Och
jag är stolt över att ha varit din så länge, länge.» Hon
drog honom ännu närmare med tryckningen av sina
fingrar. »Jag är ledsen att vi ej fingo några små barn,
Rödsky.»
Hennes slappnande fingrar gåvo honom en antydan
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
