Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår, och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret, så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med en tidigt drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull, smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke visste om något ont.
Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han beundrade och följde, att han alltid var och förblev lillebror, och han var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen. Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.
Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon skulle då fyllt, vad jag ville säga, med sin anda, och min dikt om ett litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu lever.
Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och gossarne läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor. Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad, när han tänkte på den lilla rödluvans öde, och han var sa rädd för den otäcka vargen och så ond på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta honom.
Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem, och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många andra lekar lekte de.
Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för den samma var för lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille besvärlig.
Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas med Sven, då skrek den lille:
»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»
Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.
När det då var gjort, då triumferade Sven.
»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»
Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera nöjsamma.
Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått, därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre. Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste intrång.
Men när pappa var i sta'n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma och frågade: »Tror du inte, att pappa blir bra flat?»
Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.
Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.
»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon,
när Sven äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämnade mamma
plats.
