Dödsängeln gick denna gång vårt hem förbi, men hans vingar hade strukit så tätt intill oss, att vad som nu skett länge gav sin prägel åt hela vårt liv, ja, egentligen aldrig upphörde att göra det. Dock -- ännu en gång återvände lyckan till vårt hem, men dämpad och mera allvarlig. Ännu en gång återvände hon, som gav helgdagar åt vårt vardagsliv. Våra gossar hälsade oss välkomna, när vi återvände, och lille Sven kröp upp hos mamma, smög sig intill henne och såg innerligt lycklig och skälmaktig ut.
»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.
Han såg så triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgången berodde på honom, och mest för att muntra oss alla, sade jag:
»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort mamma bra.»
»Det är det också», svarade min hustru.
Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, som förr hade förefallit mig så främmande, men som jag mera och mera tyckte mig börja förstå.
Hon slöt den lille i sina armar, och ur hennes ögon föllo två klara tårar. Därpå räckte hon mig handen och sade:
»Jag är så glad att vara hemma igen.»
Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara på gruppen framför
mig, och jag visste, att här hade jag den lycka, på vilken jag för
endast ett par veckor sedan knappast vågade hoppas. Och dock kände jag
i mitt hjärta ett stygn som vid en begynnande aning om hopplös
ensamhet.
