Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett sa underligt samliv med sin mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.
En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och promenerade, med att sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han denna gång energiskt vägrade.
»Vill inte Sven följa med pappa?»
Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.
Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.
»Men varför det då?»
»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken bestämdhet.
»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova länge om morgnarna, därför att hon aldrig sover om nätterna.»
Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste återkomma, att denna omständighet endast föreföll oss helt naturlig och alldaglig.
Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt envist kvar.
»Jag vet, att hon kommer i dag», sade han.
Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i samma ögonblick hon visade sig.
Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klädning skymta mellan jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.
Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma, och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över min misstro och triumf över att han fått rätt:
»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»
»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.
Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar, över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:
»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»
Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat. Men till mig sade hon:
»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han
kände mig i luften innan jag kommer. Barn kan ju hitta på sådant.»
