Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång sjuklighetsperiod, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte också att öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att allting blivit så tyst därhemma.
Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.
Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt, kom emellertid min hustru in till mig och berättade med stålande ögon, att Sven blivit mycket intagen i sin nya vän.
»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll», hade han sagt.
Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna över täcket.
En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom, om han inte ville bli buren ut och se på en apa.
Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar, och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det ville säga för en fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot hans blå.
Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot Sven.
Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlande med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en nöt.
Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev allvarligare och allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren in igen i sin säng.
Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:
»Tyckte inte Sven, det var roligt?»
»Jo, Jag orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»
Då böjde sig mamma ner och strök lillebror över håret, men utan att
han såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon
krampaktigt tryckte.
