- Project Runeberg -  Boken om Lille-Bror /

Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XVII.

Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag, ty hela tiden förut hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, de båda läkarne tysta och allvarliga, min hustru med ögonen fästa på deras anleten, som om hon trodde, att de ännu icke sagt allt. Jag såg på dem alla, medan jag lade armen om min hustrus liv för att försöka att draga henne till mig, och jag lade märke till, hur det ryckte i vår vän doktorns känsliga ansikte. Professorn talade sakta och lågmält, som om varje ord kostat honom en övervinnelse. Jag kände ingenting annat, än att det oundvikliga kom, och att jag måste stålsätta mig för att kunna bära det. Men med en tryckning av min hand, i vilken jag kände hela hennes smärta, gjorde min hustru sig lös från min arm, som låg om hennes liv, och i det hon vred sina händer, så att man bokstavligen hörde benstommen knaka, utbrast hon: »Säg, att det finns hopp. Säg det bara.»

De båda männen undveko hennes blick, men då rätade den unga kvinnan upp sig och sade:

»Han skall inte dö. Jag skall visa er, att han skall leva.»

Hon gick bort och vi stodo tysta och sågo efter henne, där hon försvann på vägen till sjukrummet. Vi förstodo alla, hur djupt hon kände, att varje möjlighet till förhoppning verkligen var förbi, och att det var därför hon gav löfter att rycka honom undan döden,trots allt. Vi togo farväl utan många ord, och jag gick den väg, min hustru hade gått, utan att veta vad jag ville säga henne, endast för att få vara i hennes närhet och se, kanske just vad jag fruktade mest.

Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann henne i mitt eget rum och hennes drag voro förstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med handen hårt pressad mot kinden, hennes ögon voro torra och glanslösa, och hon såg in i det stora mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med hennes händer vittnade därom. Jag försökte tala henne till, jag försökte att nämna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist måste jag lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest på de ord, vilka skulle komma, när den en gång bröt ut.

Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad bröts, och när det skedde, var det icke med ord. Min hustru sträckte endast fram sin hand emot mig och drog mig till sig i soffan. Hon föll i mina armar, och en lång snyftning, som tycktes komma från ett enda bröst, skakade oss båda.

»Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad det är synd.»

»Om mig?»

Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något i hennes röst, som fyllde mig med en aning, vilken jag icke ville låta stiga fram som tanke inom mig.

Hon knäppte ihop sina händer emot mig och nästan skrek:

»Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven. Jag kan det inte. Jag kan inte.»

Det var min aning, åt vilken hon givit ord, och jag stod där rådvill och utan att kunna få ett ord över mina läppar.

»Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska' inte bli häftig. Jag ska' tala lugnt. Ty jag är inte orolig längre. Jag känner bara, hur allting brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu. Jag är så gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det, aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast själv. När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen och allt som är vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort från alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och icke vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå in i mörkret, där jag hörde hemma. Jag har känt det så, att något skulle komma och tvinga mig, säga mig, att jag måste. Minns du den vintern, Georg, när det var så tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och enträget, även fast jag bett dig att icke göra det. Ibland ville jag, att du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad jag led den tiden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg. Kan du fatta det, att mitt i min lycka ville jag göra det själv? Och du var god emot mig och vänlig och glad, och jag kände det, som om jag varit en trolös kvinna och bedragit dig. Och vet du, varför jag ville gå bort ifrån dig? Jo, därför att jag visste det så säkert, att en dag skulle det ske, och därför ville jag hellre gå, medan du var ung och stark och snart skulle kunna glömma mig och bliva lycklig med en annan.»

Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon simmade i tårar. Så fortfor hon igen, och hennes röst blev som ny:

»Så kom lille Sven, Georg, och allting blev som förändrat. Minns du, att jag sade dig det redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde då, att Gud hade sänt honom för att hålla mig kvar i livet, för att jag skulle kunna göra dig så lycklig, som jag önskade, och var kväll bad jag till Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig, och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu, skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu. Men du får icke bedja mig stanna. ty dit Sven går, dit går också jag.»

Hon stod framför mig, och hon syntes mig i detta ögonblick större, än människor äro. Jag var i den grad oförberedd på allt, vad hon nu hade sagt, att det syntes mig, som om hon berättar en ohygglig mardröm, vilken jag icke kunde förvandla till verklighet. Men jag kände också, att på samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min.

»Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det. Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»

Hon reste sig utan buller upp, och som en Niobe, vilken breder ut armarna kring sina barn, dem gudarnas pilar söka till och med i, modersfamnen, stod hon framför mig.

»Låt mig ta' Sven med mig», sade hon. »Han ska ju ändå dö. Jag bär honom ned till viken i kväll, när alla sova. Det är en så kort kamp. Och så slipper jag plåga dig mera, än jag redan har gjort.»

Jag ställde mig i vägen för henne, och med mina armars kraft tryckte jag henne våldsamt ned på soffan.

»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte själv, vad du gör.»

Men hon svarade mig endast:

»Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, när den sedan kommer.»

Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter en stund föll hon i en lång vanmakt. Jag lade henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge stod jag och betraktade henne, ända till dess att jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då makade jag kudden till rätta under hennes huvud och lade en filt över henne.

Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, där Sven låg. Hans högra öga hade fallit samman och hans vänstra hade blivit så underligt klart och stort. Jag böjde mig över honom, tog hans lilla oskyldiga hand och förde den till mina läppar.

»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du eller jag kan hjälpa den andre.»


Project Runeberg, Wed Oct 2 10:14:32 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lillbror/2_XVII.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free