Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst, eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.
Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det förunderliga i, att lillebror skulle dö. Långa stunder stod han stilla och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och lade båda sina armar om hennes hals.
Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog gossen om huvudet och såg in i hans ögon.
»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda barnen, utan att göra någon åtskillnad.
När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:
»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»
Och efter ett ögonblick tillade hon:
»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»
Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och
i denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka, och vad som var
olycka.
