Det fanns intet, av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den, ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta vi däremot aldrig.
Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka, över vad som verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ur sitt innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva. Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss, att stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde, och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om hennes själ.
Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet, och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg bort!
»Georg», sade hon. »Georg! varför låter du mig se allt detta?»
Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp mot mig.
»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»
Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen, och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:
»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du icke, att jag sörjer som du?»
Tårarna strömmade ur hennes Ögon, och dock var det ansikte hon vände mot mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt henne.
»Gör du verkligen det?» sade hon.
Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett enda försök att återkalla henne själv till livet.
Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som jag själv märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja kan överskrida.
Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i våra rum.
Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad
och ro under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade
rest och liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.
