- Project Runeberg -  Boken om Lille-Bror /

Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IX.

Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag hoppats som på lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma. Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända in i slutet av april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.

Vid denna tid kom en tillstötande förkylning och kastade min hustru åter ned på sjukbädden. I veckor hade hon legat till sängs, och under de veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade det blivit tyst i våra rum. Åter hade gossarna och jag utan att tala intagit våra måltider vid det bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden dämpats i hela huset, och åter hade sjukdomen kommit och bringat våra förhoppningar till tystnad.

Men mot all förväntan kom sig min hustru. Långsamt gick tillfrisknandet, och små voro krafterna. Över all beskrivning sällsamt föreföll detta nya uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vänta. Men det var dock verklighet, och när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre botten och hela huset hade gått till ro, kunde jag åter börja drömma drömmar om sommaren.

Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem snart icke ensam. Som om tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes innefatta försoningen av allt som varit. Min hustru började att dela mina drömmar, hon började längta efter att åter leva samman med mig. Hon kom mig till mötes, som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi jordade Sven. Hon var svag och sjuk ännu och hon orkade icke tala mycket. Men hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom, och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord.

»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»

Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram under hennes ögonlock.

»Vi ska bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.

Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.

»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»

Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.

»Vi ska ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»

Och som om plågsamma minnen stört henne, utbrast hon:

»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»

Jag tystade på henne och bad henne inte tala för mycket, alltför lycklig för att kunna säga mer.

»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»

Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon, och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag, hur mitt eget hjärta tinade upp.


Project Runeberg, Wed Oct 2 10:20:12 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lillbror/3_IX.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free