Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina tankar eller överhuvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.
Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig
vara skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens
två år förgått sedan dess. Men som jag läser i den, blir mig allt, som
hänt, levande och nära, och jag känner åter marterna av den
fruktansvärda illusion, vilken då höll mig uppe.
