Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång eggade och oroade mig.
Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.
»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville hindra mig från att gå till Sven.»
»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.
»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så många stygga och dumma tankar under denna tid.»
Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag måste le, när jag hörde henne.
»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»
Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så munter som möjligt.
»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»
»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»
Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:
»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»
Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.
»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska du veta en sak till.»
Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så ljus och så djup, som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.
»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och jorden var öde och tom -- då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud lovat mig.»
»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.
Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att svika mig.
»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»
Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.
När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt, såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.
»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i en enda inbillning.»
Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne över pannan för att jaga det bort, svarade jag:
»Det har jag nog inte gjort. Det är sant Men jag borde alltid ha förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»
Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt, trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.
Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var, som om hon givit mig en skatt att minnas.
I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet, endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke», tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte icke motsägelsen i min egen tankegång.
Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd, alltför lycklig över den sällsamma rikedom, jag hade vunnit. Och plötsligt såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år gått och längtat till havet.
Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt. En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant, och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen, som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten. Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet, som ropar om faror och mod.
Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon, som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag trodde mig aldrig komma att frukta.
Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen
och rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än
mitt.
