Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 7. Hycklaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
skrämma mig. I morgon lefver du kanske inte. Du behöfver
verkligen grundlig näpst för din oförskämdhet att opåkallad blanda dig
i andras enskilda angelägenheter.
Grefvinnan Lilly stirrade ännu en slund liksom rådlös åt det
håll, hvaråt den obekante försvunnit. Denne syntes icke vidare till.
Ändtligen återvände grefvinnan långsamt och liksom bruten
till sin man.
Med sorgsen min sade hon:
— Förlåt mig, snälla Bror, för det jag icke lyckades utforska
denne mans hemlighet! Men var förvissad om, att jag därigenom
så gärna skulle velat återgifva dig den önskade tryggheten; ly att
du, som det nu är, måste känna dig orolig och osäker, det förstår
jag ju.
Och med en kärleksfull blick in i hans ansikte fortfor den
öfver all beskrifning älskliga Lilly:
—• Men hvad som i dag trots den allra bästa vilja icke var
mig möjligt, det skall jag nog i ditt intresse i en framtid söka
uppnå. Jag skall, om jag bara ännu en gång träffar honom, så länge
bestorma honom med böner tills han återlämnar det ödesdigra
papperet och träder dig till mötes med öppet visir. — Men säg nu,
min älskade man, är du nöjd med din Lilly?
Då utlät sig hycklaren med verklig pathos:
— Nöjd? O, älskade Lilly, min dyra hustru, jag är icke
endast nöjd med dig, utan jag afgudar dig i kärlek och af
’tacksamhet, för att du så modigt och rörtroendefullt tog mig i skydd och
försvar gent emot denna förfärliga fiende. O, hur kunde jag bara
ett enda ögonblick så missakta dig, min klenod, min högsta skatt
hur kunde jag bara bereda dig bekymmer och obehag? Men tyvärr,
och tyvärr, har jag först nu till följd af förhållandenas tvingande
makt kommit till den öfvertygelsen, att jag har lyckan äga en mera
högsint och ädelmodig hustru än någon annan.
Men Lilly snyftade under glädjetårar:
— Bror, beröm mig inte så; ty äfven jag är säkerligen delvis
skuld till, att våra hjärta" icke redan för länge sedan smält samman
i fullkomlig hararoni. Förlåt, o, förlåt mig mina fel och brister,
liksom jag af kärlek förlåter dig dina!
— Lilly, min Lilly!
Grefve Adlerström, den samvetslöse hycklaren, inlade i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
