Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 9. Listigt uträknadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
102
— Se så, nu ha vi kommit så långt, sade han därpå och
gick till bordet samt stod just i begrepp att samla ihop sedlarna,
när den vederstyggliga sjuksköterskan i upprördt sinnestillstånd och
utan att först ha knackat på kom inrusande i rummet.
När hon såg doktorn i färd med att samla ihop sedlarna, var
hon med ett språng framme vid bordet, bredde sina båda
tasslik-nande händer öfver papperspängarna och skrek:
— Herr grefve, var ingen narr ocn kasta inte så utan orsak
eller rimlig anledning pängarna i halsen på doktorn! Ni behöfver
inte vidare några giftdroppar åt er fru; ty hon — är redan
död.
— Död? Redan död? upprepade grefven och raglade baklänges.
Fru Wicke, talar ni sanning? tillade han med klanglös röst.
Men han fick ej något svar.
I stället fick han nu bevittna en rent af vämjelig scen af den
mest gemena snikenhet.
Den skurkaktige doktorn slog fru Wicke obarmhärtigt på
händerna, under det han med den andra handen bemödade sig om att
bringa Judas-lönen i säkerhet i sin ficka.
Därför var hon ej sen att roffa åt sig så många sedlar, som
hon i brådskan och med användande af hänsynslöst våld kunde
komma åt.
Inte heller hon var knusslig, då det gällde att utdela slag, och
med dessa trakterade hon doktorn på händer och armar.
Till sist gaf hon den lille spenslige mannen en så försvarlig
stöt för bröstet, att han flög bort från bordet och med ett högt
jämmerskri slog i golfvet.
Med en hisklig fart ref hon sedan åt sig de sedlar, som ännu
lågo kvar på bordet, och stoppade dem i sin ficka.
Läkaren reste sig fort åter upp och skrek, utom sig af vrede:
— Mina pängar! Herr grefve, kvinnan anammar ju mina
pangar!
— Oj, oj, oj! hånade fru Wicke doktorn. Jag kom just i
behaglig tid.
De båda snikna människorna öfverhopade hvarandra med
hånfulla yttranden, med skymford och hotelser, och först härigenom
fick grefven ett riktigt begrepp om situationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
