Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 11. En hemlighetsfull uppenbarelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
123 . 135
— Folke, sade hon, min vän Folke, är hos mig.
* Den tilltalade, som knappast kunde undertrycka ett högt utrop
af jublande glädje, svarade:
— Jag hoppas, att min närvaro är en angenäm öfverraskning
för er, fru grefvinna.
— Ja visst, ja visst, Folke. Det gläder mig att återse er, i
all synnerhet som jag drömde, att ni var hos mig, och att ni
återgifvit mig mitt barn.
Som ett dolkstyng gingo dessa ord genom vännernas hjärtan.
Pä mildt och skonsamt sätt försökte Folke förbereda
grefvinnan därpå, att hennes barn kommit dödt till verlden. Men Lilly
gissade hans afsikt och utbrast:
— Nej, nej, tro inte det! Mitt barn lefver. Min man har
låtit röfva mitt eget barn, och han har genom den främmande
läkaren låtit understicka ett främmande, dödt barn. Vid Gud, mitt
barn lefver. Jag hörde det skrika och såg hurusom John i största
hast bar bort det.
Denna underrättelse verkade rent af förlamande på de
närvarande.
— Gå, Folke, gå! stönade hon. Handla så, som jag sagt
dig! Säg Hildur, attj jag för mitt barns skull vill skona min man
och hemställa vedergällningen åt den, som rätt dömer! Säg henne,
att jag aldrig kommer att återvända till bror, att jag för all framtid
är död för honom! Säg inte det odjuret, min man, ett ord
därom, att jag genom ett Guds under blifvit ryckt ur grafvens natt!
Hans skändliga dåds förbannelse blifve hans straff; men från mitt
barn kommer jag aldrig i lifvet att afstå. Lämnar inte Bror igen
barnet, — då kan han inte påräkna någon försköning, jag måste
då själf uppträda som hans anklagare och demaskera honom som
— mördare. Men detta sista steg förbehåller jag uteslutande mig
själf. Hör du det, Folke? Kanske’lyckas vi också utan hans
vetskap finna barnets vistelseort. Svär, att du vill handla så, som jag
nu befallt d:g, Folke!
Denne böjde sig ned öfver Lillys darrande hand, kysste den
och svarade:
— Det svär jag, Lilly. Jag öfverlämnar dig nu i dessa
personers trogna vård och skyndar till Hildur för att rådgöra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
