Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 20. Barnarofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Torparhustrun utstötte ett halft undertryckt skri.
■— O, herre Gud, hvilken olycka vore inte det! utbrast hon.
— Hva’? Mor, säger du, att det vore en olycka? Hvad har
du då emot Karl? Tycker du inte om honom som måg, för det
han är en fattig sate ?
— Nej, nej, tar, tänk nu ingenting dåligt om mig! Ack —
jo, nog skulle jag gärna vilja ha honom till måg, men . .. men.. .
— Hvad då för ett men, gumman min? Vet du, det
förefaller mig alltsammans så egendomligt. I stället för att bli glad,
för det vår Thora ska’ få en så präktig man, tar du på dig en
riktig likbjudarmin, och det ser ut, som om du vore färdig att grina.
Det måtte inte vara rätt stäldt. Hvad ligger där bakom?
— Ack, far, var nu bara inte ond!
— Ond? På hvem då? Inte händelsevis på dig heller?
Bevare mig! Du har ju alltid varit en snäll och trogen hustru.
Och hvarför skulle jag vara ond på Thora? Det goda barnet är ju
min stolthet och min glädje. Men jag vet nog, hvarför du kommer
med ett men i denna giftermålsplan.
— Vet du det, far? frågade frun i ängslig hast.
— Ja, det kan jag ju tänka mig. Du menar, att Borin är
en fattig sate, som nätt och jämt kan föda sig själf; men nu är det
annat, se’n patron i går antog honom till kusk. Som sådan har
han en inkomst, så att han kan försörja en familj med måttliga
anspråk. Och han är till och med så pass slängd i räkning och
skrifning att han emellanåt får vara med på kontoret.
Åter igen undslapp den sjukas läppar ett smärtsamt:
— O Gud!
— Hva’? Inte heller nu gläder du dig, mor? utbrast torparen
nästan lite’ förtretad, i det han fort åter reste sig upp.
— Far, far! suckade hon. Om du håller fast vid denna din
plan, då är jag rädd för, att det händer en olycka.
— En olycka? Men, kära du, den präktige Karl och vår rara,
duktiga Thora ä’ väl ett par, som vår Herre knappast skulle kunna,
ha skapat bättre. Men att Thora kan tycka om en så skötsam
pojke, som har sin ordentliga och ärliga utkomst, därpå kan du väl
ändå inte tvifla?
— Ack, far, om Karl sagt dig det ett par veckor tidigare,,
då... ja, då skulle jag som mor ha med glädje gifvit min välsig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
