Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 20. Barnarofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
nelse därtill. Ack, far, var nu bara inte ond! T hora är ett så god
och snällt barn, och jag — jag ensam är skulden till, att du ännu
ej vet någonting därom.
Torparen blef stående där ljusrak framför hustruns bädd.
— Mor, sade han, hur ska’ jag förklara dessa dina ord? Du
vill väl inte säga, att Thora bakom min rygg redan lofvat bort sig
till någon, som jag kanske aldrig skulle kunna hälsa välkommen
som måg?
I detta ögonblick hördes ett spädt barns högljudda gråt.
Torparhustrun sjönk, dödligt förskräckt, tillbaka i bädden, ty
hon såg ju, hur hemskt det lyste till i mannens ögon, och hur
uppmärksamt han lyssnade åt det håll, hvarifrån barnskriket hördes.
Då hörde han också sin dotters röst.
Flickan sjöng i dämpad ton en vaggvisa.
Torparen höll andan, så uppmärksamt lyssnade han. Hans
ansikte skiftade färg.
Ändtligen kommo öfver hans af sinnesrörelse skälfvande
läppar klanglöst dessa ord.
— Mor — Lotta, hvad i Guds namn vill det säga? Ett barn
i vårt hus? Thora sitter och lullar ett barn i sömn? Gud i
himmelen, jag tror, att jag mister förståndet. Mitt barn — Thora...
Mor, har jag då varit slagen med blindhet? Hon. .. skulle hon
vara — en fallen. Skulle barnet, som jag hör gråta, vara hennes?
— Nej, nej! Tala inte så, far! Tyst! Var för Guds skull
tyst! utbrast hustrun. Visserligen måste du nu få veta allt, hvad
jag hittills af förbarmande med det främmande lilla hjälplösa barnet
för dig förtegat; men vår dotter, det svär jag, är ingen fallen. Hvad
hon gjorde och hvad hon forttarande gör för barnet, det sker
endast al kristligt förbarmande och af kärlek till den man, hvilken
hon skänkt sitt hjärta.
Torparen sjönk, liksom träffad af blixten, ned på en stol.
Några sekunder stirrade han oafvändt in i sin hustrus bleka
ansikte och tycktes vilja utgrunda hennes hemligaste tankar.
— Men, hviskade han sedan med knappast hörbar röst, Gud
förlåte dig hvad du af falsk hänsyn felat! Du — du har för mig
hemlighållit, hvad som under min frånvaro försiggått här. Men att
äfven Thora haft hjärta att dölja någonting sådant för sin far, det
smärtar mig djupt. Herre Gud, hur stolt har jag inte varit öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
