Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 20. Barnarofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Äfven Borins kamrater hade observerat flickan och närmade
sig nu fort.
— Här är Thora Moberg, ropade Borin emot dem. Hon
söker sin far, men honom ha vi ju inte sett till i natt.
— Gud i himmelen! utbrast Thora i verklig förtviflan. Då
har det nog händt honom någon olycka. Min mor, mm stackars
mor, det blir din död, när du får veta, hvad som händt.
De unge männen uppbjödo allt för att lugna och trösta
flickan.
Men denna brast snart i gråt och berättade om det egendomliga
förebud, som hennes mor sett.
— Gå då strax hem igen! sade Borin. Vi ska’ genast börja
söka efter Moberg, och finna vi honom, så kommer någon af oss
ofördröjligen med bud därom.
— Nej, nej, ensam, utan far kan jag inte återvända hem,
snyftade flickan. Jag måste själf hjälpa till att söka efter honom;
ty komme jag hem utan att ha funnit honom, så skulle mor så
mycket säkrare tro på det onda förebudet, och förskräckelsen skulle
döda henne.
Männen yrkade icke vidare på, att Thora skulle gå hem
ensam, ty de kunde ju så lifligt föreställa sig, att flickan ej skulle
få en enda lugn minut där hemma, så länge hon sväfvade i en så
förfärlig ovisshet.
Beslutsamt började de fyra personerna genast anställa skallgång
«fter den försvunne torparen.
Alen vi återvända till dennes hem.
Hade inte Thora varit så upprörd, när hon begifvit sig
hemifrån för att söka sin far, så skulle hon nog ha märkt, att tvänne
män, som stodo i skogsbrynet, vid hennes annalkande plötsligt
kastade sig till marken och blefvo liggande orörliga, tills flickan
skyndat lörbi dem och försvunnit i skogen.
Sedan reste de sig åter upp och lyssnade uppmärksamt åt
det håll, hvaråt flickan begifvit sig.
— Månne flickan hört skotten? yttrade den ene.
— Det tror jag knappast, svarade den andre. Men därför
skulle hon väl i alla fall inte ha lämnat stugan med en sådan fart.
— Ja, men hon var ju ängslig för sin far, återtog den förste.
— Nå ja, svarade den andre, det kan ju vara oss tämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
