Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 21. Skogsviolen i sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
verkligen är död. — Kamrater, vi måste nu först af allt undersöka
och förbinda hans sår.
Man undersökte den till utseendet liflöse torparen och
konstaterade, att han erhållit två skottsår, ett i sidan af halsen, det andra
i skuldran.
Männen anlade fort, så godt sig göra lät, ett nödförband.
— Åh, hvilka skurkar! utbrast Borin harmset. Likt
samvetslösa lönmördare ha de bakifrån ötverfallit den stackars Moberg.
Antagligen ha de legat i försåt för honom, eller också ha de smugit
sig etter honom, ty bägge skotten ha aflossats bakom honom.
— Det ha nog de fördömda älgtjufvarna gjort, menade en af
drängarna. Men vänta bara, vi ska’ nog ta reda på, hvilka de äro,
och se’n ska’ det bli en annan vals.
Karl Borin fattade Thoras hand.
— Lugna sig, kära Thora! sade han. Er gamle präktige far
är, Gud ske lof, ännu vid lif. Det var för väl, att vi funno honom
så snart. Eftersom han nu fort kan få hjälp, torde hvarje vidare
allvarsam fara vara utesluten.
— Ack, om min goda mor får veta det! snyftade flickan.
— Jag skall på ett så skonsamt sätt som möjligt fönbereda
henne, lofvade Karl.
Männen lyfte nu varsamt upp den sårade och buro honom
långsamt till hans hem.
Thora bar i ena handen sin fars bössa och stödde med den
andra hans hufvud.
— Jag skulle kunna slå vad om, att långe Masse gjort det,
sade den ene drängen.
Och hans kamrat instämde:
— Ja, han är nog den skyldige. Jag hörde ju själf en gång
honom säga, att han nog vid tillfälle skulle lära Moberg att hålla
sig hemma om nätterna.
— Det måste vi med det samma ta reda på. Jag föreslår, att
vi gå hem till honom och ta honom i strängt förhör. Finna vi då
bevis för hans brottslighet, så dra vi genast i väg med honom till
länsmannen.
— Tala bara inte så högt! varnade Karl Borin. Den skurken
kunde ju rent af ännu ligga gömd här i närheten och lyssna. Men
finge han på förhand nys om, hvartåt det lutar, så vidtoge han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
