Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 21. Skogsviolen i sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Men pängarna skulle de dock helst icke velat behålla. Det
blef ingen tid öfrig till att längre tänka härpå, alldenstund Karl
Borin nu återkommit i sällskap med en läkare.
Denne tog ut kulorna ur torparens sår och upplyste sedan de
bekymrade fruntimren om, att någon fara för den sårades lif
lyckligtvis icke förefunnes, såvida inga särskildt ogynsamma och
ofördelaktiga omständigheter inträffade.
O, hur glada voro icke Thora och hennes sjuka mor, sedan
de af läkarens mun erhållit denna tröst!
Morgonen hade randats.
Thora gick ut etter ved för att elda i kakelugnen. Då hörde
hon plötsligt någon med dämpad röst ropa hennes namn.
När hon såg sig om, stod John inför henne.
Hon blef nästan förskräckt, när hon så oväntadt fick syn på
honom, i all synnerhet som hans uppträdande var så skyggt, att
det till och med väckte flickans uppmärksamhet.
— John, du här? Hvarifrån kommer du så tidigt? Du ser
ju ut, som om du icke sofvit på hela natten.
— Så är också nästan förhållandet, kära Thora, svarade
betjänten. Jag måste sent i går kväll följa med in till staden igen,
men eftersom jag ovilkorligen ännu en gång måste göra mig
underrättad om ditt och vår lille skyddslings befinnande, steg jag upp
igen redan klockan tre och begaf mig i väg hit ut till dig. Min
herre sofver i allmänhet mycket länge om morgnarna, och om jag
skyndar mig, hinner jag nog hem igen, innan han stiger upp.
Med dessa Ord räckte John den oskuldsfulla flickan handen
till hälsning.
Men knappast hade Thora med fingerspetsarna vidrört Johns
hand, innan hon kände en isande rysning genom märg och ben.
Hon ryggade tillbaka, liksom gripen af afsky, och utbrast
ovilkorligen i orden:
— Låt vara! Rör mig inte, John! Jag vet inte, hur det
kommer sig, men jag — är rädd för dig.
John bleknade.
— Ja, ja, fortfor flickan och brast i gråt, far har också sagt,
att du inte är någon snäll människa, och i det bref, som barnets
mor skrifvit till oss, kallar hon dig den skurkaktige John.
Betjänten stirrade på flickan så forskande och ängsligt bestört,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
