Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 23. Häktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
—<s Vi ha redan varit hemma hos honom och ha följaktligen
redan konstaterat, att han varit ute hela natten. Han ger sig nog
inte, innan han knäppt en älg till, såvida vi inte kunna få bevis
mot honom, sade den ene drängen. Vi ha varskott fjärdingsmannen.
Efter en kort vandring anlände de till byn. Här gjorde de
halt invid en stuga, och en af dem knackade på fönstret.
Som svar på denna knackning hördes inifrån ett anskri af en
kvinna.
Vi stiga in i stugan några minuter före männens ankomst dit.
Långe Mattsson, hvars namn man helt godtyckligt förkortat
till Masse, hade nyss kommit hem.
Han fann sin hustru och äldsta dotter, en cirka 12-årig flicka,
häftigt snyftande och gråtande. Han frågade efter orsaken, och
hustrun svarade gråtande:
— Ack, Wilhelm, jag har ju så ofta sagt dig, att du inte
skulle bry dig om det där att jaga, eftersom patron är så kittslig.
Nu är den olycka kommen, som jag så länge förutspått.
•— Än se’n då? Mig kunna de inte komma åt, svarade
mannen. Jag har varit på gästgifvargården, om någon frågar mig.
— Säg, Wilhelm, har man ertappat dig på bar gerning, då
du sköt något? frågade hustrun och fattade hans hand.
— Visst inte. Jag fick nys om, att man lurade på mig, och
därför gick jag till gästgifvargården. Där var mycke’ folk, och jag
spelade för att förtjäna en slant.
— Ack, om du ändå i stället hade stannat hemma, Wilhelm!
— Men, snälla du, invände långe Masse i vek, hjärtlig ton,
du vet ju, att vi inte ha en brödbit i huset. Hur skulle jag kunna
lugnt åse, att du och barnen svälta. Jag gick då sannerligen inte
för mitt höga nöjes skull till gästgifvargården utan bara för att med
fiolen förtjäna några öre. Se, här har du hvad jag förtjänat. Jag
har ärligt spelat in dessa slantar. Det var svårt nog för mig att
spela lustigkurre, ty jag tänkte oupphörligt på er, emedan jag visste,
att ni åter igen måste gå hungriga i säng. Nu ha vi bröd för ett
par da’r, och se’n blir det väl någon råd igen.
— Ack, Wilhelm, att du är god och snäll, det vet jag ju,
fortfor hustrun. Du rår ju inte för, att vi måste försaka. Du har
ju i många år tidigt hvarje morgon gått till fabriken och kommit
dödstrött hem om kvällarna. Men sedan fabriken stoppade . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
