Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 26. Godt hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
— Tack, tack! Jag sofver redan halfvägs. »^Pulvret tyckes
redan verka, sade Folke.
Hånleende lämnade fader Elias rummet.
— Se så, hviskade Folke, nu ska’ det bli roligt jatt se, hur
den för mig bestämda medicinen bekommer dig. Är det ett
sömnpulver, såsom jag förmodar, då skall du snart sofva som ett
murmeldjur. Men sofver du bara, så skall jag anställa en grundlig
husvisitation här hos dig.
Då hördes klockan, som kallade eremiten till bön.
— Det låter ju riktigt högtidligt, mumlade Folke.
Ovilkorligen hopknäppte han sina händer och framhviskade
en bön om Lillys räddning ur alla faror, som möjligen ännu
hotade henne.
Sedan steg han upp i afsikt att med det samma se sig en
smula omkring i huset.
Men besviken vardt han, när han strax därpå gjorde den
upptäckten, att gubben reglat dörren efter sig. Han var följaktligen en
fånge.
— Jag måste då vänta, tills gubben somnat, hviskade han,
ty nu skulle han ju möjligen kunna komma igen, innan jag lyckats
öppna dörren. Men misstrogen vill jag inte göra honom.
Gubben kom snart tillbaka, men han stannade i rummet
bredvid.
Folke låg så, att han såg dörren. Han låtsade sofva*
mycket godt.
Men han höll ändå ögonen något litet öppna och lyssnade med
den mest spända uppmärksamhet, ty det hade förefallit honom, som
om gubben icke kommit ensam tillbaka.
Strax därpå såg han, att den på dörren anbragta luckan sköts
tillbaka, och att ett lågande öga forskande betraktade honom genom
det lilla cirkelrunda hålet i dörren.
— Han sofver, hörde han någon hviska.
Lu;kan sköts åter för öppningen. Men i rummet bredvid
fortfor man att hviska.
Det blef så småningom mörkt. Då smög sig Folke bort till
dörren för att lyssna.
Mycke’ riktigt!
Enstöringen hade sällskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
