Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 27. Fader Elias i klämma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
— Hjälp! Mördare! stönade han.
— Vi kröka ej ett hår på ditt hufvud, bara du tillstår, hvar
grefvinnan finnes.
— Uppe . . . där uppe i rummet, stammade eremiten i sin
dödsångest.
— Så för oss då dit!
— Jag är ju bunden.
— Vi ska’ lossa de band, som fängsla dina ben, om du
godvilligt går med oss. Om du vägrar, så är du tvärt dödens
lamunge.
— Jag vill . . . jag vill ju lyda.
— Skönt!
Man befriade gubben från fotbojorna. John hjälpte honom
sedan att stiga upp.
— Led mig! Stöd mig; annars kan jag inte gå. Jag är sjuk,
mycket sjuk och svag.
— Åh jo, den gubben går nog, hånade John och tog Elias
under armen.
Nycklarna tog man ifrån eremiten.
Knappast hade de lämnat rummet, innan en man genom
fönstret svingade sig in i det samma.
Denne man var ingen annan än Folke, hvilken, såsom vi veta,
hvilat sig i rummet bredvid, vaknat och hört samtalet.
Fader Elias förde de båda skurkarna på den oss bekanta
hemlighetsfulla vägen ned i källaren och sade, hur hissinrättningen skulle
skötas.
Några ögonblick senare befunno de sig där uppe i korridoren
utanför dörren till grefvinnan Lillys fängelse.f
Folke [hade icke kunnat följa dem längre än till källaren,
alldenstund han tyvärr icke kände till den mekanism, som satte hissen
i gång.
— Jag måste upp, jag måste upp, stönade han. Gud hjälp
mig, ty eljes mörda de skurkarna icke endast kvinnorna och
barnet utan äfven eremiten, som är hufvudvittnet.
Då hörde han gubben där uppe yttra:
— Här . . . den här dörren är det. Den . . . den där
nyckeln passar.
Lilly I. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
