Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 34. Afskedsbrefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
"Jag ber er lika bevekande som hjärtligt, mina dyra, innerligt
älskade vänner", skref hon, "söken glömma, att I ägden en väninna,
som hette Lilly Adlerström. Forsken icke efter min vistelseort!
Försöken heller icke tillställa mig några som helst meddelanden
rörande min ovärdige mans görande och låtande! Jag har icke
endast ett trängande behof af att efter alla dessa förfärliga
sinnesskakningar ändtligen komma till ro och att i ensamheten åter
tillkämpa mig själsfrid, utan det är jämväl min oafvisliga plikt att,
så länge det behagar den käre Guden, endast och allenast lefva
för mitt barns vård och uppfosfran. Mitt öde säger tydligare än
alla förnuftsskäl, att det för mig är det bästa och enda riktiga,
att jag förblifver död för världen. Jag ber, ja, jag besvär er,
gören ingenting, hvarigenom min mans skändlighet, som han begått
på anstiftan af den där hjärtlösa, rysliga flickan, kunde bli
framdragen i offentlighetens ljus! Jag handlar efter mogen öfverläggning,
ty den mot mig spunna intrigen är ju tyvärr af den art, att det
skulle bli- mycket svårt, 0m icke rent af omöjligt, att demaskera de
brottslige och affordra dem räkenskap. Men därom, äfvensom om
det vanskliga i en rättegång har jag ’ju redan talat med min trofaste
vän, den gode Folke. Om igen ber jag er nu, förbarmen er öfver
mig och mitt barn genom att icke handla i strid mot min
uttryckliga vilja! Spånen icke efter mig, ty om Gud vill, skall jag
sedermera, när vi, jag, mitt barn och Greta, äro utom all fara, frivilligt
underrätta er om min vistelseort och mitt befinnande. Den gode
Folke förstår nog, hvarför jag alldeles särskildt lägger honom på
hjärtat att söka glömma mig. Honom tillropar jag i afskedets
stund dessa ord: förtrösta på Guds allvisa skickelse och hoppas
det allra bästa for framtiden! Men gör ingenting för att af ödets
makter med våld tilltrotsa det, som de vägrade dig! Våren förvissade
därom, käre vänner, att jag äfven i fjärran dagligen och stundligen
skall tänka på er och innesluta er i mina böner! Våren
öfver-tygade om, att det skulle vara min högsta lycka, min innerligaste
glädje, om jag finge återse er! Kanske är detta återseende icke
alls så aflägset, som ni förmena; ty hvem vet, om icke den käre
Guden redan nu förberedt den katastrof, som förr eller senare ju
måste inbryta öfver min ovärdige make? Men gånge det, såsom
herren Gud vill! Jag vill icke handla så, att jag får orsak att göra
mig själf någon förebråelse, utan i förtröstan på den högstes allvisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
