Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 37. Ur regnet i takdroppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
— Mattsson, hvart har ni fört John?
— Sannerligen är inte karlen borta, skrek Mattsson med
förgrymmad uppsyn. Men hur är det bara möjligt? Han var ju för
högst fem minuter sedan kvar här. Jag sprang ju bara som hastigast
bort till bäcken för att dricka. Är han inte här, så måste han på
den lilla stunden ha flytt.
— Ni är häktad, Mattsson, sade öfverkonstapeln.
Den tilltalade såg med dyster min på polismannen.
— Ja, visst, svarade han, men först måste vi söka den
skurken John. Jag låter inte binda mig utan går godvilligt med. För
resten skulle jag vilja veta, hvarför ni fängslat min olyckskamrat.
— Mattsson, sade öfverkonstapeln, om ni är så öfvertygad om
er oskuld, som fången här påstår, då kan det ju vara er alldeles
likgiltigt, om vi fängsla er eller ej. Jag varnar er för att göra
något motstånd; ty det är min plikt att häkta er och dra försorg om,
att ni hvarken kan anstifta någon olycka eller ännu en gång
rymma.
— Och jag låter inte fängsla mig, förklarade Mattsson. Gud
nåde den, som kommer sin hand vid mig!
— Då måste jag låta med våld binda er.
— Jaså; det skulle jag vilja se.
— Gör inte något motstånd, Mattsson! sade nu äfven får.gen.
Ni ser ju, att jag också är fängslad. Herrar polismän måste ju
göra sin skyldighet.
— Ja visst, sin skyldighet böra de naturligtvis göra, svarade
Mattsson i vredesmod. Jag skulle heller inte säga ett ord om’et,
bara John ännu varit kvar Mer. eftersom han nu på ett så
oförklarligt, gåtfullt sätt flytt, är jag nog skyldig er att först hjälpa till
med att infånga den skurken.
— Ja visst, ja, Wilhelm, fortfor den fängslade mannen; men
säg oss åtminstone, om ni har en aning om, hur det varit möjligt
för John att fly?
— Det vete tusan, hur det tillgått, skrek Mattsson och såg
sig forskande omkring åt alla håll.
— Var ni då så oklok, att ni befriade honom från banden,
Wilhelm?
— Åh, tusan heller! Jag var ju hela tiden hos honom, och själf kan
han omöjligen ha befriat sig på de fem minuter, som jag var borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
