Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 37. Ur regnet i takdroppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
— Då måste alltså någon ha hjälpt honom. Har ni sett
någon person här i närheten?
— Inte alls. Men har någon befriat honom, så skulle jag
kunna slå vad om, att det varit grefven själf.
— Grefven? Menar ni grefve Adlerström? frågade
öfverkon-stapeln.
— Ja visst. Han och John hade ju gömt sig i grafkapellet.
Och sedan sågo vi dem i sällskap gno omkring ute i skogen.
— Det har ni verkligen rätt i, Wilhelm, sade fången. Grefven
har spelat oss detta spratt. Men hur kunde ni bara vara nog
oförsiktig att aflägsna er? Jag bad er ju r-tanna kvar, tills jag kom
igen.
— Var nu bara inte ängslig, kamrat! bad Mattsson. Jag
upphinner nog den skurken, men så mycket säger jag redan nu, som
att den, som befriat John, och om det också vore själfvaste grefve
Adlerström, kommer att af mig få minst lika mycke’ spö, som vi
gifvit betjäntlymmeln. Jag söker honom, och innan jag åter har
honom fast, skall ingen polis våga antasta och häkta mig.
Med dessa ord höjde Mattsson på ett mycket hotfullt sätt den
grofva hasselpåk, som han höll i handen, mot öfverkonstapeln,
hvilken gjorde min af att pålägga honom handbojor.
Polismannen vek ovilkorligen åt sidan. Han ämnade gripa
Mattsson bakifrån, men innan han kunde förverkliga denna sin
afsikt, hade Mattsson redan flytt.
— Sätt efter honom! befallue öfverkonstapeln. Han får inte
undkomma. Det vore ju för oss en skam utan like.
Konstapeln åtlydde visserligen sin öfverordnades befallning,
men allt för snart såg han sig alldeles ensam; ty folket från
Stensnäs föredrog att snart nog vända om framför att utsätta sig för
faran att råka i handgemäng med den ytterst beslutsamme Mattsson.
Öfverkonstapeln själf kunde icke deltaga i förföljelsen,
alldenstund han ej vågade lämna sin fånge ur sikte.
Då utstötte den senare ett rop af öfverraskning.
— Ser ni, utbrast han, i det han gick några steg afsides, här
ligga ju de snören, med hvilka vi fängslat John. De äro afskurna
med en skarp knif. Jag besvär er att hellre själf hjälpa till att söka efter
John i stället- för att vidare förfölja Mattsson. Jag ger er mitt ord på, att
Mattsson frivilligt inställer sig, så snart betjänten blifvit häktad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
