Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 38. En strid på landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
— Hva? Ni såg det och kom mig inte till hjälp?
— Det gjorde jag ju efteråt, John. Hade jag inskridit förr,
än jag gjorde, så hade jag omöjliggjort din räddning, ty de båda
karlarna skulle då icke ha lämnat dig ur sikte en enda minut, utan
i stället genast tagit dig med sig. Sä det var nog bäst, det som
skedde.
— Säg hellre, att ni var rädd för käppen! brummade John
förtretad. Antagligen tänkte ni, att ni också kunde få en släng
af den.
— Du kan ju tänka hvad du vill, John, men förnuftig måste
du vara, tillbakavisade grefven betjäntens förebråelse. Du har mig
att tacka för din räddning, och därmed har den obehagliga historien
för dig fått den allra lyckligaste afslutning.
Betjänten teg. Han bemödade sig redligen om att fortast
möjligt släpa bort sin mörtultade lekamen.
Grefven valde den kortaste vägen genom skogen till Stensnäs.
Sedan de gått cirka en kvarts timmes väg, kommo de till en
mindre vattensamling.
— Se här, John, sade grefven, tvätta här först af allt ansikte
och händer!
Men det första John gjorde var att lägga sig ned och dricka
för att därigenom krya upp sina lifsandar. Sedan tvättade han sig.
Då det var gjordt, kände han sig betydligt bättre och
kraftigare- så att han nu mycket fortare kunde följa den till skyndsamhet
manande grefven.
När han med grefven kom i närheten af Stensnäs, blef han
till och med åter skämtsam.
Men i betraktande af hans så grundligt mörbultade kropp får
man väl kalla denna skämtsamhet galghumor.
Grefven såg icke ogärna, att betjänten fick igen sitt goda
lynne.
— Icke sannt, sade han skrattande, nu kunna de båda bof-’
varna, långe Masse och hans kompanjon, ta sig tid att begrunda
ditt valspråk: att hafva är bättre, än om jag hade? När de nu
komma tillbaka, bli de med förskräckelse varse, att du är försvunnen,
alldeles som bortblåst. Men kom; vi resa in till staden, och under
vägen har jag någonting mycket viktigt att meddela dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
