Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 38. En strid på landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
djupa diket, där John besinningslöst sprang fram och åter, gnidande
sina armar och ben.
Kusken, som blifvit beröfvad sitt vapen, piskan, tycktes inte
alls ha lust att ännu en gång ta itu med långe Masse, i all synnerhet
som han såg, hur halsbrytande vårdslöst den starke resen handskades
med John och grefven.
Då, just som grefven likt en sprattelgubbe flugit ned i diket,
utslungade John, som såg det, ett på Mattsson syftande skällsord.
— Jaså, du har alltså icke fått nog ännu, din glop, skrek då
Mattsson och rusade bort till John, om hvars hufvud pisksnärten
strax började hvina.
Betjänten skrek af smärta som en vansinnig, och af ren
förtviflan grep han med bägge händerna efter den på dikeskanten
stående Mattssons ben.
För Mattsson kom detta angrepp så till vida oväntadt, som
han just stått i begrepp att afvärja ett nytt angrepp från kuskens
sida. Kusken hade verkligen åter tagit mod till sig och vågat närma
sig långe Masse.
Denna omständighet hade John att tacka för, att han uppnådde
ett knappast af honom själf förutsedt resultat.
Korteligen, eftersom Mattsson nu helt plötsligt äfven hade att
försvara sig mot kusken, som försökte kasta ned honom i
landsvägsdiket, lyckades John så att säga rycka bort benen under långe Masses
kropp och därigenom bringa honom på fall.
Knappast låg Mattsson, som måste ha slagit bakhufvudet hårdt
mot vägkanten, på marken, innan John och grefven voro till hands.
Den förre ryckte ifrån Mattsson piskan, hvilken denne ännu
med handen krampaktigt fasthöll, lämnade den till kusken och
befallde denne att därmed af alla krafter bearbeta Mattsson.
— Slå bara! uppmanade honom grefven. Och om du också
slår ihjäl honom, så skadar det inte. Vi måste ju värna vårt eget
skinn; ty han är ju en mördare, som i alla fall måste sluta sitt lif
på stupstocken.
Eggad af dessa ord, slog kusken obarmhärtigt den fallne.
Plötsligt sänkte han piskskaftet, när han såg, att Mattsson ej mera
gaf något tecken till lif ifrån sig.
— Nej, nu är jag inte med längre, sade han Han ger ju
inte ett ljud ifrån sig. Han måtte väl bara inte redan vara död?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
