Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 39. Nya afslöjanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
mare och hennes hjärta icke varit så uppfyldt af många tankar och
sorger.
Sedan Thora i bön lättat sitt hjärta för Gud, sjönk hon ned
på en stol invid det öppna fönstret, och hennes trötta ögon slöto
sig, utan att hon själf märkte det.
Mannen tycktes ha lust att närma sig stugan; ty när Thora
slog sig ned på stolen, kom han fram ur sitt gömställe och gick
några steg framåt.
Men när han märkte, att Thora strax sänkte hufvudet djupt
mot barmen och ej vidare tog någon notis om sin omgifning, styrde
han sina steg åt sidan för att i en stor båge närma sig huset.
Ju närmare han kom, desto långsammare och tystare gick han.
En tår skimrade i hans öga, när han såg, hur blek och
sorgbunden Thora såg ut.
Han betraktade henne en lång stund med deltagande blickar,
och när han såg, att hon ej åter vaknade, slog han sig ned på
den lilla bänk, som stod invid dörren till stugan. När han såg, att
.hon fortfarande sof, då nickade han leende och hviskade:
— Ja, sof bara, sot rätt sött och godt! Du kan verkligen
behöfva det; ty jag vet ju bäst, att du sedan flera dagar ej fått
en blund i dina ögon, och jag vet också, hur bekymrad du varit,
hur mycket du sörjt vid utöfningen af dina plikter som barn! Hvad
du under denna korta tid utstått och lidit, det står ju så tydligt
skrifvet på ditt kära, bleka, ack, så sorgbundna ansikte. Gärna,
blott allt för gärna skulle jag velat bistå dig under dessa svåra
dagar, men jag vågade ju knappast närma mig dig. Din blick,
ack, jag kunde icke uthärda den; ty i densamma låg en tyst
förebråelse, som jag ju ändå inte förtjänat. Hur ofta var jag inte här
i närheten, utan att du hade en aning därom. Jag hoppades någon
gång få se och kunna tala ett ord med dig utanför sjukrummet;
men du stillade ej min längtan. Äck, om jag ändå med det, som
jag så gärna skulle vilja säga dig, förmådde framtrolla lyckans
rosor på din kind och ett leende, ett lycksaligt leende på dina
läppar! Jag är rädd för, att du, alldeles utan orsak, betraktar mig
som din fiende, din motståndare, för hvilken du måste gå ur vägen.
Men jag har ju stundligen bedt för din lycka och din ädla själs
frid. Ja, ja, hvad som står i min förmåga för att åter göra dig
af hjärtat lycklig, det skall helt visst ske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
