Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 42. Den falske betjänten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
stället så glad, för det jag funnit er, och jag tänker ingalunda låta
tillfället att få göra en så angenäm resa gå mig ur händerna.
Med dessa ord lämnade hon rummet.
John betjänade sig af tillfället för att stiga upp och titta ut
genom fönstret, liksom ville han förvissa sig om, att ännu ingen
polis var honom i hälarna.
Då såg han en man hastigt näfma sig gästgifvargården.
Knappast hade han fått syn på honom, innan han mumlade för sig själf:
— Nej, så sannerligen
tror jag inte, att det är min broder
Frans. Det vore då en högst märkvärdig slump, om jag skulle
träffa honom här
så helt apropos. Men så vidt jag vet, är Frans
bortrest i sin herres sällskap, och för resten känner jag heller inte
riktigt igen ansiktet. Jag minns mig aldrig ha sett min bror så
vresigt allvarsam som den där karlen.
Korteligen, John tycktes icke vara så alldeles säker på sin sak.
Han drog sig åter tillbaka från fönstret och tycktes ämna
intaga en afvaktande hållning, tills han hörde mannen tala där ute
i gästrummet.
Att John var så oviss, det förklaras lätteligen dels af den
ångest, hvari han sväfvade, dels ock af den omständigheten,
att han ej på flera år sett sin bror, utan på sin höjd då och då
brefväxlat med honom.
Då hörde han plötsligt Gerda där ute upphäfva ett ohejdadt
gapskratt.
— Nej, nej, skrek flickan, så var inte meningen. Här blir
ingen rymning af. Ni vet väl hvad vi kommit öfver ens om.
John skyndade åter till fönstret och såg, att Gerda i armen
fasthöll den man, i hvilken han trodde sig ha känt igen sin bror.
- Låt mig vara i fred! utbrast mannen i fråga i förargad ton
och sökte göra sig fri från flickan. Jag har inte alls lust att till
råga på allt äfven skaffa mig obehag genom att bekanta mig med
en sådan dam, som ni tycks vara.
— Nej, men gå nu på trissor! skrek flickan. Har
högmods-djäfvulen plötsligt farit i karlen, som nyss betalade kalaset, som
dessutom bjöd på vin och sedan gjorde en mängd lockande löften?
Nu vill han ju inte ens känna igen mig längre.
Då skyndade plötsligt den ankommande emot gästgifvaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
