Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 46. En vandrande gesäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
Ett ljud af missräkning undslapp hans läppar.
— Ett utmärkt arbete. Jag, såsom varande mekanikus,
begriper mig på det. Ja, ja, det är ett sådant schatull, som rika
människor, till hvilka jag tyvärr inte hör, bruka förvara sina
pängar i.
En tung suck undslapp hans läppar.
— Ack, den som ändå vore rik! fortfor han sedan. Min
Amalia har nu redan i två års tid väntat på, att jag skall infria
mitt löfte och gifta mig med henne. Men, herre Gud, hur ska’ jag
väl kunna tänka på giftas under så bedröfliga arbetsförhållanden?
Det’ lilla, som jag under första tiden af min bekantskap med Amalia
sparade, har jag sedan under den dåliga tiden måst göra åt. Och
nu gnor jag redan sedan fem veckor tillbaka sysslolös land och
rike omkring. Öfver allt, hvart man kommer, hör man nog, att
arbetare afskedas, men ingen lefvande kristen tar in nya sådana.
Det är, så man kan bli förtviflad. Och nu har jag ändtligen kommit
till den pointen, då jag ändtligen måste göra det, hvartill jag hittills
varit för stolt, det vill säga, om jag icke vill svälta ihjäl, så måste
jag börja "fäkta" eller på ren svenska — tigga. — Stackars
Amalia! Det gör mig så ondt om dig. Men, vid Gud, det är inte
mitt fel, att jag nu tillhör de många tusenden, som sakna arbete
och inkomst. Redligen har jag vinnlagt mig om att åter få arbete
någonstädes, men det är ju stillestånd öfver allt. Ack, om jag ändå
hade kunnat stanna kvar i Stockholm och ägt medel till att sätta
eget bo med min Amalia! Hon är ju en så’n rar, duktig och på
samma gång anspråkslös flicka, att hon säkerligen städse skulle vara
nöjd och belåten och aldrig visa sig surmulen, ifall det någon gång
skulle bli knalt och knappt om’et. Och jag — ja, jag ställer då
sannerligen heller inte stora anspråk på lifvet. Hvarför har Gud
läder inrättat det på det viset, att somliga människor få fråssa i
öfverflöd, under det en sådan fattig sate som jag inte äger -ett
endaste dugg?
Men plötsligt ruskade den unge mannen på hufvu4et, liksom
hade han kommit på bättre tankar.
— Nej, nej, fortfor han, hittills har ju den käre Guden städse
hjälpt, och det högsta goda, som människan äger, är och förblir
i alla fall hälsan och ett gladt humör. Ja, ja, det finns ju, snart
sagdt, otaliga rika, som äga hundra tusentals kronor, men som ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
