Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 46. En vandrande gesäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
Så långsamt, som fruktade han, det skrinets så hemlighetsfullt
förvarade innehåll skulle upplösa sig i intet eller som genom ett
trollslag försvinna, om han rörde därvid, utsträckte han handen
efter det samma.
Men hans farhågor voro ogrundade.
Skatten försvann ej och föll heller inte samman till stoft såsom
skatterna i sagan, när en obehörig vill komma åt dem.
Då blef den unge mannen modigare och tog upp ett af paketen
ur skrinet.
Hvad hans hand darrade!
Hans andhämtning hämmades. Hans hjärta tycktes vilja
upphöra att klappa.
Ett oartikuleradt ljud undslapp hans läppar. Korteligen, hans
sinnesrörelse var sådan, som om han nyss fått den underrättelsen,
att han vunnit högsta vinsten på ett större pänninglotteri.
— Pängar! Pängar! Gud, så mycke’ pängar! Det är ju
idel temhundrakronorssedlar. Och här är en sedelbundt till. Du
himmelens Gud, det är ju en kolossal rikedom. En enda sådan
sedel skulle sätta mig i stånd att gifta mig med min Amalia, och
nu — nu har jag en hel massa sådana.
Han började med darrande hand räkna sedlarna.
— Tjugufem stycken, sade han. Och här — här finns det
bestämdt lika många. Nej, vet nå’n, nu står visst mitt förstånd
stilla. — Min skapare, det blir ju tjugufem tusen kronor. En hel
förmögenhet! Nu är jag ju i en hast rika karlen. Hurrah! Min
lyckostjärna förde mig hit. Med ett stycke torrt bröd och ingenting
mer i fickan kom jag hit, och som rik man, den där äger tjugufem
tusen kronor, går jag härifrån. — Amalia, nu är du min, nu ska’
här firas bröllop, ett hejdundrande bröllop.
I glädjen dansade han omkring några hvarf.
— Bort med den där smörjan! utbrast han sedan.
Med dessa ord sträckte han ut handen för att ta det tomma
skrinet och kasta det i kanalen igen. Men just som han stod i
begrepp att göra det, drog han åter tillbaka handen.
— Nej, nej, sade han, pängarna ä’ ju inte mina. Behölle jag
dem, så vore jag en oärlig människa, en tjufgömmare, och en
sådan är inte en bit bättre än en tjuf. Hvem vet, hur det förhåller
sig med pängarna och med skrinet? — Ja, ja, min misstanke! Månne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
