Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 46. En vandrande gesäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
inte mannen, som kastade paketet i sjön, ändå var en förbrytare?
Men hvarför anammade han inte då först pängarna?
Efter några ögonblicks tystnad fortfor han hastigt:
— Jo, nu har jag det. Han trodde, att skrinet var tomt. Han
var en dumbom, som inte hade någon aning om, att skrinet hade
dubbla bottnar. — Nej, det går inte. Hur skulle jag väl någonsin
mera kunna träda inför min Amalia, om jag visste med mig en
sådan orätt? Hur skulle jag för henne förklara åtkomsten af de
myckna pängarna? Det skulle tvärt vara slut med hennes kärlek, och
hon skulle i stället förakta mig. Ja, ännu värre, hon kunde rent
af tro, att jag själf vore en förbrytare, ty hon skulle inte ens tro
det, att jag verkligen hittat så mycke’ pängar. Men nu vet jag en
utväg. Jag lämnar mitt fynd till polisen, och eftersom det är en
stor summa, kan jag alltid göra anspråk på en vacker slant som
hittelön. Ja, om jag också bara får fem hundra kronor, så ska’ jag
vara nöjd, och jag behöfver sedan inte för någon människa göra
en hemlighet af, hur jag kommit i besittning af pängarna. — Ja,
min mor, jag vill alltid minnas de ord, som du kort före din död
liksom en sista maning tillropade mig. Du, min goda mor,
yttrade då:
"Förblif alltid en ärlig människa, min Gustaf; handla städse
så, att du kan se alla människor öppet och ärligt i ansiktet! Ett
godt samvete är den bästa hulvudkudden. Är du ärlig och
hederlig, så är du städse rik och nöjd, äfven om nöden skulle klappa på
din dörr ..."
Den unge mannen gjorde ett kort uppehåll, hvarpå han fortfor:
— Ja, ja, min mor, det var en maning af dig, du ingaf mig
i behaglig tid den tanken att motstå den stora frestelsen och
förblifva en ärlig och rättsinnig människa.
Så fort, som ville han afkorta frestelsens kval, lade han åter
ned de båda sedelbyndtarna i schatullet, och snart hade han
återställt paketet i samma skick, som då han dragit upp det ur vattnet.
Papperet var visserligen fortfarande fuktigt, men det var ändå
så starkt, att det höll, om man hanskades varligt med det.
Mannen styrde kosan till staden och förtärde nu sin sista
brödbit med sådant välbehag, att det var en glädje att se honom äta.
Ändtligen hade han uppnått staden. Händelsevis kom han att
gå förbi och få syn på postkontoret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
