Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 50. Upptäckten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
Han sade helt enkelt till hofmästaren- att damen i rummet
nummer 29 dött af hjärtslag, och påpekade, att den saken icke
behöfde utbasunas, emedan det kunde skrämma andra gäster, så att
de tvärt lämnade hotellet.
Att så mycket som möjligt hemlighålla en sådan händelse, det
v£r ju en gammal hotellpraxis, och ingen af betjäningen kunde
finna någonting nytt och märkvärdigt däri.
Eftersom det var bekant, att den sjuka fru Sahlin bebott rummet
nummer 29, var det blott helt naturligt, att själfva personalen måste
tro, att den aflidna var fru Sahlin, det vill säga grefvinnan Lilly.
Inte ens i den omständigheten kunde man finna något
märkvärdigt, att Greta flyttat in i ett annat rum.
Korteligen, när kistan med liket så obemärkt som möjligt
fördes bort, visste hela personalen, att hotellinnehafvaren
strängeligen befallt, att ingen skulle låta de andra gästerna få veta något
om fruns i nummer 29 plötsliga död.
Herr Wallmark och doktorn begåfvo sig på morgonen till
poliskommissarien, som haft med saken att göra, och bådo honom
att, ifall någon ville erhålla närmare upplysningar, helt enkelt
framställa saken så, som den var bekant på hotellet.
Eftersom grefvinnan Lilly afstod från att yrka ansvar på Frans
Mård, anmodades kommissarien att göra sitt till för att tillmötesgå
hennes önskan.
Man begärde ju ingenting af honom, som kunde kompromettera
honom i hans egenskap af polisman.
Han skulle bara underlåta att vederlägga det falska ryktet,
och det var ju inte alls hans skyldighet att göra det.
Myndigheterna behöfde ju inte befatta sig med ett sådant rykte.
Och eftersom man endast privatim för kommissarien berättat
förgiftningshistorien och grefvinnan Lilly ej yrkade ansvar, var
kommissarien befriad från sin skyldighet att uppträda som åklagare;
men det stod ju alltid grefvinnan fritt att sedermera själf angifva
förbrytaren.
Kommissarien lofvade emellertid att dra försorg om, att Frans
Mård icke så snart åter blefve försatt på fri fot.
Eftersom han med lifsfarligt vapen sårat två personer, kunde
man ju yrka ansvar på honom för mordförsök.
Lilly r 37.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
