Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 51. Den hemlighetsfulle förföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
— Det är inte illa, eller hur? yttrade kusken. Ser ni, nu fara
de precis samma väg tillbaka, som de kommit. Det var ena
roligamänniskor, icke sannt? Tror inte ni också, att det måste vara ett
snyggare herrskap?
— Det beror på. De kunna ju också resa omkring i staden
bara för sitt nöjes skull.
— För sitt nöjes skull? Jo, ta i där! Att totalt i onödan
låta skaka om sig på en så miserabel stenläggning, det kan väl
inte rimligtvis kallas nöje. Finge jag välja, så skulle jag allt kunna
hitta pä någonting trefligare än att låta skaka mig mör i aktern.
•—• Ja, jag också, svarade främlingen skrattande; men äfven
den mest miserabla färd kan bli ett nöje, om man bara har
intressant sällskap.
Kusken nickade instämmande.
— Det har ni nog så rasande rätt i, sade han, Det är man
icke så sällan i tillfälle att se.
— Fort, kusk, fort! manade främlingen. Ser ni inte, hur er
kamrat låter det gå undan?
Kusken smackade på hästen och understödde denna
uppmaning med ett nyp af pisksnärten.
Och åter igen rullade de båda droskorna fram öfver den
mångenstädes ganska knaggliga stenläggningen, som om det varit
fråga om kappkörning.
Och mycket riktigt. Den första droskan for precis samma
väg tillbaka, hvarifrån de båda åkande nyss kommit.
Sedan stannade den första droskan, när grefven lutade sig ut
och tillropade kusken några ord. Strax därpå körde kusken vidare.
— Nå, men det får ni verkligen inte uppta illa, ifall jag säger,
att det här var en djäkla historia, yttrade kusken på den andra
droskan till den förmente detektiven. Det ser ju ut, som om vi
skulle komma att få köra omkring i staden hela natten utan att
likväl komma till något mål. Det tycks ju aldrig vilja ta slut.
Vore det inte då bättre, att herrn gjorde processen kort och genast
häktade de där båda gynnarna?
— Häkta? upprepade den obekante. Hvem har väl sagt, att
jag ämnar häkta dem?
— Jo, herrn sa’ ju . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
