Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 54. Skräckslagna förbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
Och vänd till läkaren fortfor hon:
— Herr doktor, icke sannt, ni bereder oss ju inga svårigheter?
Ni ämnar gifta er med Greta, kammarjungfrun. Så gift er då i
Guds namn med henne, men styr på samma gång så till, att äfven
vi kunna gifta oss! Är Lilly verkligen ännu ej död, då måste vi
uppspåra henne, då måste hon dö. Hjälp oss, herr doktor! Ni är
den ende person, som har medel i sin hand till att förhjälpa oss
till våra önskningars mål.
Brummer nickade liksom instämmande.
— Jag skall redligen göra hvad jag kan, sade han; men,
som sagdt, först måste vi förskaffa oss visshet, huruvida grefvinnan
ännu iefver eller är död. När allt kommer omkring, har hon kanske
ändå redan kolat af. Omöjligt är det ju inte.
— Vet ni, herr doktor, hvar kammarjungfrun befinner sig?
Och hvar är Lillys barn? frågade Anna.
Brummer utstötte halfhögt en ed. I misshumör brummade han:
— Visste jag det, då vore jag inte här nu. Men det måste
jag naturligtvis ta reda på. Och vet jag bara, hvar flickan är, så
skall jag nog finna medel och utvägar att göra henne min vilja
underdånig.
— Men är ni inte rädd för den kanaljen Tschang Yao? frågade
grefven lurande.
Brummer utstötte ett hest skratt.
— Den narren! gnisslade han. Han har en gång lyckats hos
mig injaga ångest, men det lyckas honom inte en gång till. Det
kommer nog att dröja, innan jag åter visar mig i Stockholm eller
dess omnejd. Jag skall öfver hufvud akta mig att för honom
förråda min vistelseort. På något afstånd från hufvudstaden är jag
verkligen inte rädd för honom; ty komme han till exempel här
i min väg, så gjorde jag helt enkelt processen kort med den fräcke
karlen, som är nog oblyg att vilja spela ödet.
— Han är inte att leka med.
— Asch! Jag ska’ visa, jag, att jag inte vidare låter skrämma
mig af honom.
Det knackade på dörren.
I dämpad ton förmanade dä grefven:
— Tyst, tyst! Det är väl gästgifvarn.
Omedelbart därpå ropade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
